Uppdaterat:
18 nov, 2008
Du är besökare nr
sedan 8 januari
1997.
Mayas sjukdom.
Nån gång i julas (2004) märkte vi att Maya började bli lite slö, men vi tänkte inte så mycket på det. I samma veva hade alla hundarna här vinterkräksjuka så vi trodde det var det som hon var slö för, att hon tog lite längre tid än de andra att hämta sig efteråt. Efter jul fick hon följa med till veterinären när vi besiktigade Mollis valpar. Det visade sig hon hade akut blodbrist, anemi. Hennes blodvärden var urusla, hon hade i princip inga röda blodkroppar eller blodplättar. Det blev ilfart till djursjukhuset i Läckeby där hon blev otroligt väl omhändertagen. Hon fick en blodtransfusion direkt när hon kom in, för annars trodde de hon inte skulle vakna igen om hon somnade. Efter det hon fick lite nytt blod var hon mycket piggare även om värdena fortfarande var på en nivå att andra hundar hade varit jättesjuka om de fått det direkt, men på henne hade det ju smugit sig på så hon kände sig piggare än vanligt.
Hon var i Läckeby några dagar men var rätt pigg så efter att de gjort diverse olika tester fick vi hem henne igen. De hade gjort allt från benmärgsprov, olika blodprover, röntgen, ultraljud mm mm utan att hitta någon orsak till anemin (blodbristen). Hon fick flera olika sorters medicin - Synulox för infektion, Imurel för att hålla de vita blodkropparna stången, Prednisolon, dvs kortison, Tagamet för magsyran pga ovanstående mediciner. De tre sista medicinerna åt hon hela tiden till sin död.
Vi for fram och tillbaka till Läckeby - det är 12 mil enkel resa så jag räknade ut att vi kört minst 200 mil med henne. Ibland fick hon stanna på sjukhuset och ibland fick vi med henne hem igen. Hennes blod skickades till diverse specialister landet runt men ingen kunde hitta orsaken. I början höll värdena sig ganska konstanta men när blodtransfusionen började "ta slut" dalade de igen. Hos hundar är det lätt att de utvecklar allergi mot sitt nya blod så det är inte att rekommendera att ge ytterligare en transfusion eftersom de kan dö av den pga allergisk reaktion. Därför medicinerade vi och hoppades att värdena skulle bli bättre med tiden.
Som om inte blodbristen var nog, så fick hon också en liten hjärnblöding som följd av allt detta. Eftersom blodet var så tunt kunde det inte koagulera och då blir det lätt blödningar. Hjärnblödningen gjorde att hon blev vinglig, fick lätt benen i kors och ramlade. Huvudet for fram och tillbaka och hon kunde inte fästa blicken. Troligen fick hon nån form av ansiktsförlamning också för hennes ansiktsuttryck förändrades och mun och ögon rann kopiöst. Hon blev bättre efter ett tag men ögon och mun fortsatte att rinna ganska mycket.
När det var dags för ytterligare ett blodprov i april -05 såg vi att hon började bli slöare igen. Slemhinnorna i munnen var kritvita igen precis som när allt det här började. Vi tog beslutet att inte sticka i henne mera eftersom vi redan innan visste vad det skulle visa. Att ge henne ytterligare en blodtransfusion innebar en stor risk och vi kände att vi bara skulle fördröja det oundvikliga ett par månader till. Vi kom fram till att vi inte ville experimentera mer med stackars Maya eftersom man troligen inte heller då skulle hitta någon orsak till sjukdomen, men så länge hon var pigg och glad med viftande svans och god aptit skulle hon få vara kvar hos oss.
Tordagen den 14 april viftade inte svansen längre. Då beställde jag tid för avlivning till måndag den 18e. Vi bestämde att vi skulle åka till en veterinär som får skriva hjärtintyg på Cavalierer, det räcker ju inte med att vi själva visste att hon var hjärtfrisk. Sina sista månader hade Maya ätit väldigt mycket medicin, så vi sa att de sista dagarna i livet ska hon få leva utan mediciner. Vilken otrolig skillnad det gjorde för henne! Hon blev pigg som en unghund igen, och när vi var hos veterinären verkade det inte vara något större fel på henne. Till och med slemhinnorna såg rosa och fina ut, vilket de inte gjort på länge.
Vi fick intyg på "hjärta ua" och hon följde med hem igen med viftande svans. Efter detta uppsving började hon sakta bli slö igen, men veterinären hade sagt att detta är inget hon lider av så det går bra att låta henne somna in hemma, vi behöver inte ta henne till veterinären för att avliva henne. Veckan gick sakta, på torsdagen gick hon inte upp på övervåningen längre utan låg mest under köksbordet. Men hon följde med de andra när det var dags att gå ut, så bitvis var hon pigg ändå.
På natten till fredagen blev hon dålig. Kräktes och låg i korgen utan att resa sig upp. Vi förstod att "nu är det dags" och väntade på att varje av hennes andetag skulle vara det sista. Hon var lugn och fin, hässjade inte eller nåt så hon hade inte ont. Hon morrade lite åt Doris som inte har respekt för någon eller något, hon ville också ligga i korgen... Jag låg på en madrass bredvid korgen hela natten, men på morgonen var läget precis likadant som under natten.
Eftersom vi inte visste hur lång tid detta skulle ta så ringde vi veterinären klockan 8 och fick komma direkt. De sa att eftersom hennes hjärta är så starkt så vill det inte sluta slå. Det var bra att vi kom dit, för detta kunde ha tagit ett par minuter till eller kanske flera dagar, det var svårt att säga. När de satte kanylen i benet såg vi hur otroligt tunt hennes blod var. Vid blodproven vi tagit tidigare hade det varit tunt som hallonsaft, men nu var det som vatten med lite brunaktig färg. Vem som helst kan förstå att man inte kan leva med sånt blod i ådrorna!
Hon fick två stora sprutor med avlivningsvätskan, men var borta efter bara en fjärdedel av den första sprutan.
Vi åkte hem och bytte bil till den med hundburen i, och tog med de andra hundarna ut till sommarstugan på Millegarne. Där begravde vi Maya längs staketet bredvid Bamse och Kim. Lina, Frida och Madicken visste precis vad vi sysslade med, medan de yngre hundarna lekte lika glatt som vanligt.
|
Journalen är lite svår att läsa, tror det är så här om man kollar på
orginalet:
Anamnes; För ca 3 veckor hade problem med mage ->diarre. småkräkt
någon gång ibland, apatisk, pigg i vanliga fall, alltid först. Ej
hostat, dricker på nätterna -> stor mängd. Löpte för ca 2 månader
sedan.
Status: Väldigt apatisk, nästan vita slemhinnor. hjärta aus ua.
lymfknutor ua, reagerar med smärta i främre buken. tycker att jag
kände resistens i främre partiet, försökte igen, hunden spände sig.
Röntgen visar suddigt bakom levern, väldigt tjock magsäcksvägg.
Värden på den "svarta" lappen efter första provet: GM 5,9
ALAT 0,29
UERA 11,2
KREA C44??
Aip 3,53
K 4,00
Hb <50
|